Det är så här det ska kännas!

Precis den känslan hade jag under gårdagens fältning.
Vi drog fram mellan fritidsagårdarna. Men jag var en minst lika självklar aktör som de andra i gruppen. Det va mina kontakter vi pratade med. Och jag kände mig bekväm och önskad i varje miljö som jag kunde betrakta som min egen.
Jag fick bra kontakt med flera av de ungdomar jag har träffat förut. Och hade riktigt kul med de fritidsledare jag träffat innan.
Det va en skön kväll och hela tiden bar jag med mig känslan av att passa in och vara bra.

Ett selektivt urval:
1. Jag klev in i lokalen och blev bemött med en nick från en fritidsledare som inte känt igen mina kollegor, som heller inte visste vem som var ledare på gården. Innan hade jag dock fått ett ganska långt samtal med en kille utanför. Så nu ska jag kanske jag tar en sväng förbi hans jobb nån gång. Och på vägen ut passade jag på att hälsa på en annan kille, och belönades med ett leende.
2. Jag får en nick från en ledare långt bak i lokalen. När jag kommer in far en annan av dem fram till mig med ett stort leende och enorm entusiasm. Vilket bemötande! Sen kör jag och den senare en låt tillsammans för att dra igång karaoke-kvällen. Direkt efter oss tar tjejerna i lokalen över mickarna.
3. Kommer först fram till kvällens stora ställe och får genast en kram av en av fritidsledarna. Han erbjuder sig senare att hjälpa mig att flytta! På väg in i lokalen kommer en tjej jag träffat tidigare fram och ger mig en kram. Precis innanför dörren sitter nästa tjej som också hon blir jätteglad. Men det häftigaste är när den tredje upptäcker mig med ett litet förtjust tillrop och ger mig en kram - hon som annars är så tillbakadragen. Och såklart alla samtal med ledarna på stället, välbekanta och uppskattande ansikten.

Ja, jag fick en känsla av att allt för på plats. Jag kunde för första gången vara "min egen", ha en egen plats som aktör i ett viktigt sammanhang.
Tack!

Må bra-musik: Håkan Hellström - Ramlar